hopedreamlive

När vi var mindre hade vi alla de här bråken, tjafsen och skitsnacket som ingår i att börja växa upp. Det var väldigt ofta som mina kompisar kom fram till mig och berättade om den ena och den andra som hade bestämt sig för att jag var den personen som klädde mig fel just den dagen. Jag blev arg, men såklart, så konflikträdd som den svensk jag är, gick jag inte raka vägen till den här kompisen och sa till henne. Nej, istället gav jag igen och började dra upp alla de fula detaljerna om den personens kläder istället. Och den onda cirkeln fortsatte. Alla hade någonting emot alla och till och med en av mina närmsta vänner älskade att gå och göra skandaler både här och där, något som inte direkt förstärkte min personlighet till det bättre...

Men att sitta och gräma sig över det när man, som jag, snart fyller 20 år är lite av ett fiasko. Att sitta och titta tillbaka på det som en gång varit, spela det i huvudet och försöka ändra är inte något som gör att jag utvecklar mitt sinne. Och klart kan jag snacka om den gamla goda tiden, det är många som anser att jag till och med överdriver där, men det är inte så att jag känner ett behov av att ändra det förflutna. Det som har varit har varit och kan helt enkelt inte ändras, och hur kan du vara säker på att det som är just nu inte är det bästa som kunde ha hänt dig?

Jag har, även när jag med mina fjorton år betedde mig som en barnunge, alltid tagit mer ansvar än vad många människor runt omkring mig har gjort. Jag vill alltid hjälpa mina vänner, jag vill ta hand om min familj och jag har alltid velat ta hand om mig själv. Jag har alltid trott mig själv vara vuxen, och vilket uppvaknande jag fick när jag märkte att jag inte varit hälften så vuxen som jag ansåg mig själv vara.

Ja, jag tog hand om mina vänner, JA jag hjälpte min familj men NEJ, att ta hand om mig själv var något som var helt outnyttjat och en chans till att bevisa mig själv att jag klarade det var när jag flyttade ut. Att flytta ut för att bo själv, betala hyra, egen telefonräkning och mat är inte en höjdare. Varje gång jag skulle köpa något kom tanken "behöver jag verkligen det här" fram i mitt huvud, något som kära Angelica inte ens har behövt tänka på innan. Mina resurser gjorde att jag var tvungen att börja tänka självständigt, mina pengar räknades och frågan som spelades om i mitt huvud var "kan jag äta nudlar i några dagar nu för att jag vill ha den där klänningen?". Jag började bli vuxen.

Jag gick igenom en kris med "vad i helvete ska jag göra nu?" efter att ha haft ett långvarigt förhållande med en kille som liknade en klippa till att göra slut och aldrig ha kontakt igen, jag började på universitetet och skulle samtidigt i min självupptagna kris börja lära känna andra människor och sist men inte minst.. att flytta till skånes största stad där man inte känner någon och bor ganska isolerat är inte till för en social varelse som mig själv.

Det fanns två vägar för mig att gå där:
1. Sitta hemma, tycka synd om mig själv och mitt miserabla liv, tro att ingen tyckte om mig, vilja begå självmord, hela min ekonomi skulle gå i kras för att jag inte betalade hyran och sen skulle mitt liv helt enkelt bli det mest patetiska i världshistorien.
eller
2. Resa mig upp, ta del av mina erfarenheter vad gäller ansvar, uppskatta de människorna som fanns runt omkring mig och dem som skulle bli en del av mitt liv, tänka på ekonomin och studierna och helt enkelt leva livet så som vägen blivit utstakad för mig.

Jag behövde inte ens tid att tänka. Mitt val blev nummer två. Genom den vägen som jag valde blev jag den Angelica som jag tappade bort för länge sedan.


En vän till mig lånade ut en lägenhet i andra hand. Min vän trodde att detta skulle gå bra och i kontraktet så står det även med att den som hyr ska ta hand om min väns katt. Det gick bra i en månad. Men sen när hyran skulle in blev det problem. Hyran kom inte in i tid och när min vän var i Ystad så fick hon knappt träffa sin katt, men när hon gjorde det (och jag var med en av gångerna) så var katten smutsig och alldeles för kelsjuk för att ha fått någon uppmärksamhet alls.. Men det var nu i januari som allting nådde sitt klimax. Hyran har inte kommit in än och den personen som hyr har inte varit i lägenheten och tagit hand om katten på hela helgen (har inte varit där idag heller). När min kompis skickar sms och är orolig får hon i svar "Mitt liv är förjävligt och jag har inte tid att tänka på dig och dina pengar!"
När jag fick höra det åkte jag tillbaka flera år tillbaka i tiden och började känna igen mig i tonårsfaserna.. "Jag mår så dåligt så jag kan inte tänka på något annat.. allt annat i mitt liv betyder ingenting"..

I alla fall så gick en person iväg och hämtade min väns kära katt. Han hade ingen mat, inget vatten och inte mycket till kattlåda.. Ska någon annan levande varelse behöva lida för att man själv inte kan ta hand om sitt eget liv?

Jag funderar på hur mitt liv hade sett ut om jag hade gjort likadant i slutet av september, om jag inte hade tagit ansvar.. hur patetisk hade jag inte varit då?

Buhu kommer jag säga på alla hennes försök att förklara hur förjävligt hennes liv är.. tror inte ens att det var hälften av vad mitt var i början av september.

Tar du ansvar för dina gärningar och ditt liv?