hopedreamlive

Ja eller nej. Då eller nu. Si eller så. Tankarna sträcker sig långt, men når inte hela vägen fram. Mina tankar blir bara ett virrvarr av laddningar.  Men det verkar inte som om det är mig det slår mest ut på. Jag har alltid varit ärlig, men på något sätt blir det jag som spelar ett spel. En förvirrad Angelica lutar sig bakåt och låter tankarna gå i en lugn ström. Det är dags att klippa av.

I had no idea that I would ever
miss you the way I do

En person säger en sak men vill att man ska förstå att den menar det exakt motsatta genom kroppsspråket. Någon som känner igen? Jag vet inte hur många gånger det har hänt. Och jag är sämst på det. Om en människa säger höger men menar vänster så tar jag det fortfarande som höger, om inte personen pekar väldigt frenetiskt åt vänster, då kan jag faktiskt inte misstolka det hela. Jag vet inte vad det beror på. Men min begåvning på att läsa av människor är begränsad till det yttersta. Det vill säga, jag kan läsa av människors sinnesstämning men inte om de säger något och vill att jag ska tolka det på ett annat sätt.

Eftersom jag, verkar det som, sårat en person så mycket att denne inte svarar på grund av allt detta känns det som om jag har mycket att lära. Jag vill inte att det ska bli missförstånd.

Under kvällen idag firade vi Linn. Det var en trevlig stund med många olika intressanta samtalsämnen. En av dem kunde jag inte släppa då det just nu på ett eller annat sätt är aktuellt och jag har därför så många synpunkter på det hela.

Vi diskuterade att så många av våra vänner flyttat ihop, skaffat barn och förlovat sig. I ett tidigare blogginlägg har jag redan skrivit ut mina tankar och de har inte ändrats. Jag beundrar faktiskt dem som hoppar in i sitt vågspel, men om jag tänker på mig själv förstår jag inte hur de ens vågar. Är det jag som är omogen? När är det egentligen meningen att man ska göra alla dessa sakerna? Så fort någon påpekar detta för mig får jag, som sagt innan, grått hår och "vad i hela friden menar ni med barn? jag vill leva mitt liv innan jag lever mitt barns liv". Och om det är någon av oss syskon som inte kommer skaffa barn är det säkerligen jag.

Tyder det på omogenhet? Eller är jag kanske så mogen att jag förstår att jag, vid det här skedet, inte har varken ork, lust eller kapital för att kunna investera i varken det ena eller det andra. Och kan det vara därför jag också försöker hitta en partner i den som jag vet inte heller kan skaffa detta med mig (en som är yngre och en som är livrädd för seriösa förhållanden). Förmodligen. När man även tänker på de personer som jag är intresserad av (ett förhållande som redan är dödfött, en där människan är player nr1, en jag aldrig kommer våga berätta för och en som bor i stockholm). Vaddå jag försöker hitta de mest hopplösa fallen? Det kan bero på att jag är ännu mer hopplös. Jag är som sagt inte redo för att riktigt förhållande. Ja, jag kan vara kär, det är jag redan. Men att behöva bo i samma boende, dela pengar eller till och med behöva ta hand om ett barn med personen gör att jag hellre vill skjuta mig (det låter drastiskt men jag vet inte om jag överdriver, tror inte det.)

Herregud. Den människan som påstår att jag vill dessa sakerna känner inte mig. Jag blir rädd bara av att drömma dessa saker (hände inte för så längesedan och jag tyckte det var en mardröm). Undrar egentligen om det kommer komma någon som ändrar mina åsikter.
Jag kan ju alltid påstå att den killen som gör det borde vara den rätte för mig, haha.

Ta ett sabbatsår eller inte? Jag funderar över möjligheten att istället jobba för att få ihop lite pengar, kan vara en bra idé. Jag kan ju alltid gå tillbaka till plugget, och jag känner nu att jag har flera goda möjligheter till bra jobb.

dessutom kan jag kombinera jobben med mina halvfartskurser jag har lagt till i min studieplan och jag är redan garanterad en plats i en av kurserna; Grekiskan. Är säker på att jag även kommer komma in på kursen i Polska och även kursen i Livsstil och hälsa.

Pappa tycker det är en bra idé, undrar vad mamma tycker?

Blä på tankar jag egentligen inte vill ha men som jag vet egentligen är bäst för mig.

.. av att bara vara, how wonderful isn't it?

Tackar dig för dessa dagarna även om jag vet att vi ska träffas om några timmar igen :)

Sången och dansen har kommit tillbaka till mig. Jag stod på dansgolvet i lördags tillsammans med Johanna och Nicole och jag kände den riktiga mig flyta igenom hela kroppen. Det finns ingenting i denna världen som kan skänka mig så mycket glädje, om man då bortser från människorna i mitt liv, som att dansa.

De människor som säger att de inte kan dansa och därför vägrar göra det förstår inte vad de missar. Att musiken tar form i kroppen genom att följa rytmen och ge uttryck för hur man känner sig är nog det mest himlaliknande som kan förekomma. Det ger en känsla som ingenting annat kan göra, det är just i det ögonblicket som jag känner att jag lever.

Och sången, gud ja, att leva sig in i orden är nästan samma känsla. Min röst försvann ett tag men nu är den tillbaka och ger mig mycket mening till att leva. Jag kanske inte är den bästa sångerskan ni har hört (och det är därför jag aldrig kommer söka till Idol.. det och att jag inte är så pigg att stå framför publik när det gäller sång. Teater har jag av någon anledning inga problem med) men att sjunga gör att man glömmer sitt egna och sina närståendes liv och kan ta form i någon annans ord, leva sig in i det.

SÅ, någon som vill börja dansa salsa? ;D

Jag känner många människor som är skeptiska till begreppet kärlek och vad det kan göra. De tror inte på att två människor kan vara nära varandra själsligt. Jag har aldrig tvivlat på kärlek, kanske för att jag själv har upplevt vad kärlek är men också för att det är något som alltid har funnits runt omkring mig i alla mina år. Det finns två personer som jag i detta blogginlägg vill framhäva, för när jag tänker på kärlek är det dem jag tänker på först. Det är de två som genom sin kärlek till varandra har skapat mig, jag är ett bevis på deras kärlek. Mina föräldrar, två personer som kanske inte alltid det skrivs om men som alltid finns i mina tankar, de finns alltid i mitt medvetande och kommer alltid att göra. Idag firar dessa två tjugo år som gifta, det är inte så illa. Några månader och sen kommer jag, den skrikande bebisen in i deras liv och även mina syskons. Genom deras solskensrika stunder och genom deras bråk har jag varit med, jag och mina syskon att tillägga. Vi har genom dem observerat vad kärlek är och utan dem hade jag förmodligen varit väldigt vilsen.

Som barn tittade jag väldigt mycket på disneyfilmer, och jag var helt säker på att kärlek var som i dessa filmer. ”Och de levde lyckliga i alla sina dagar” säger de i filmerna, kanske en förvrängd del av sanningen. Kanske finns det många människor ute i världen som inte har hittat sin kärlek eftersom de letar efter den perfekte, så som det ska vara i disneyfilmer. Mina föräldrar påminner lite om en disneyfilm, de älskar varandra. Men det en disneyfilm missar är poängen med kärlek. Det är inte kyssarna, inte blickarna och inte hur hjälteaktig man är när ens kära är i knipa. Det är hur de två som älskar varandra kompromissar. Hur de kommer på lösningar på problemet ”jag gillar den här lampan men det gör inte min älskade”. Och hur de efter ett bråk har kommit på lösningen på problemet. Klart så ska kyssarna vara med, men det är vid bråken som kärleken verkligen visar sig, ska jag hålla kvar vid honom/henne även om vi inte har samma åsikter? Om du klarar av att leva med en person som inte har samma meningar som dig och som gör att du kanske ibland till och med ändrar åsikten om en viktig ståndpunkt (jag pratar inte om ändrande av musiksmak), det är då du vet att du är kär. Det jag skriver nu är något som mina föräldrar har visat mig, de har lärt mig detta och det är en kunskap som är väldigt viktig att bära med sig resten av livet.

Detta blogginlägg är en dedicering till två människor som älskar varandra på detta sätt. När jag tänker på kärlek så har jag en mycket klar bild framför mig som gör att jag kommer leta efter samma känsla. Bilden av tillgivenhet, renhet och trohet är väldigt stark, men också att inte blunda för några motgångar utan stå tillsammans som en klippa. Det har mina föräldrar gjort i tjugo år och jag är stolt över dem.

Vissa jag känner ser på kärlek med skeptisk blick, jag ser på begreppet med förväntan för att själv vara med om det någon gång.

With love,

Angelica

I ett av mina äldre inlägg berättade jag ju om hur jag inte tycker om att killar rör på mig när jag är ute och dansar, jag är en av de tjejer som inte klarar av det här med närkontakt med en person jag aldrig i mitt liv har träffat. Som sagt, jag är ute för att dansa och ha kul, inte hitta senaste strulet.

Detta är däremot inte något som Mr Alkoholpåverkad i fredags verkade förstå. Efter dans och allt ståhej ska jag köpa en hamburgare, Mr Alkoholpåverkad kommer från ingenstans (jag känner honom inte, har aldrig sett honom i mitt liv) och håller om mig och försöker tafsa på mig på alla möjliga ställen. Jag ger honom ett bestämt nej och tar bort hans arm/hand från mig som jag hellre hade velat bryta av men eftersom att jag är en good girl (för det mesta) så gjorde jag också en snäll handling, typ den snällaste handlingen jag hade som alternativ just vid det ögonblicket. Han tittar på mig, "Men kom nu.." och tar sin arm om min hals och nästan stryper mig, för mig är detta ett hot. Jag tar bort hans äckliga arm med all min kraft "Om du rör mig igen slår jag ner dig".. kanske inte så trovärdigt så liten som jag är men skitsamma, de andra killarna runt omkring mig backade upp mig. Då vågar han säga "Du var inte så snygg ändå.." och tittar på mig resten av min tid på Max.

Surt sa räven om rönnbären