Tankarna sätter igång igen..
.. idag hade jag en tenta på kursen "Konsumtion, Identitet och Kommunikation" och vi studenten kallar den nätt och jämnt för KIK.
Genom hela denna kursen har mina tankar gått fram och tillbaka, jag har analyserat och funderat.. undrat hur vi egentligen fungerar som människor. Och främst av allt har jag funderat på ordet identitet. Jag vill gärna tro att jag har en identitet, jag är jag, mig själv och ingen annan kan ta det ifrån mig. Av någon anledning finns det ingen som har samma dialekt som mig (mest för att jag blandar tre stycken vilket gör det lite svårt att urskilja), antagligen finns det ingen som har exakt samma värderingar som mig och det finns ingen som kan tänka som mig. Vad vi än säger eller gör så är det våra tankar som gör oss unika, det tycker i alla fall jag. Jag vet själv inte hur många gånger jag hört mig själv skrika på personen jag är arg på (bara i mina tankar) men tagit det lugnt hur upprörd jag än är. Våra handlingar visar oss vad samhället och kulturen lärt oss men jag kan inte sluta uppfatta det som om identiteten är något hemligt.
Av forskare idag verkar det som om jag har dragit exakt fel slutsats, att det jag känner är helt fel då de flesta av dem verkar koncentrera sig på konsumtionen. Vad vi konsumerar är vi, det är viktigt att vi visar vilka vi är med vad vi köper. Jag har aldrig tänkt när jag övervägt att köpa ett plagg med "hmm, om jag köper den här, uppfattar de då min identitet rätt?"Visst om de går djupare ner kanske de kan skrapa på något, men hur tänker då jag när jag köper mina kläder? "Jag köper det här för jag vill inte ha någon identitet", det är ju inte direkt så att mina kläder är de mest färgstarkaste på denna jorden. Såklart finns det undantag mot vad jag beskriver, en självklar identitet som vi alla förknippar med kläder är ju såklart Lady Gaga men det är ju inte direkt så att alla står i garderoben och vänder ut och in på den bara för att de vill visa rätt sorts identitet.
Jag tycker också att det låter rätt så ihåligt, det låter väldigt utseendefixerat. Jag tror inte att mina kompisar, när de ser mig i nya kläder tänker "Jaha, är hon på det sättet nu?". Självklart kommer folk runt omkring mig som jag inte känner förknippa mig med det jag har på mig, om jag går runt med gucciskor, pradaväska och diorjacka är det ganska självklart att de lägger mig i ett fack "jasså hon har råd med det?" medan å andra sidan om jag går omkring smutsig med trasiga kläder (om det inte är meningen att det ska vara trasiga kläder) och rufsigt hår så säter de mig in i ett annat fack. Problematiseringen är att det inte är min identitet, min identitet är vem jag är, inte hur andra uppfattar mig.
Men det ligger också en problematisering i hur många som känner till mitt riktiga jag. Hur många tycker ni själva känner er? Jag har funderat ut och in efter en förklaring på det här för jag har själv haft ett långt samtal med den personen som borde känna mig bäst, mamma, om att jag faktiskt är väldigt sluten. Detta låter ganska löjligt för mina kompisar, kan jag tänka mig, då de alla vet hur öppen jag är om vissa saker. Ja, mig och vad som händer runt omkring mig är ganska uppenbart inte något hemligt, annars skulle jag inte haft en blogg. Men det är mina tankar jag inte delar med mig och som gör att personer som försöker tränga sig igenom känner en mur.
Min fråga är då, hur kan personer runt omkring en verkligen veta om din identitet är äkta?
Tänk på det kära läsare :)
Nu ska jag sova, måste upp tidigt imorgon eftersom jag ska till Göteborg.
ciao.
Genom hela denna kursen har mina tankar gått fram och tillbaka, jag har analyserat och funderat.. undrat hur vi egentligen fungerar som människor. Och främst av allt har jag funderat på ordet identitet. Jag vill gärna tro att jag har en identitet, jag är jag, mig själv och ingen annan kan ta det ifrån mig. Av någon anledning finns det ingen som har samma dialekt som mig (mest för att jag blandar tre stycken vilket gör det lite svårt att urskilja), antagligen finns det ingen som har exakt samma värderingar som mig och det finns ingen som kan tänka som mig. Vad vi än säger eller gör så är det våra tankar som gör oss unika, det tycker i alla fall jag. Jag vet själv inte hur många gånger jag hört mig själv skrika på personen jag är arg på (bara i mina tankar) men tagit det lugnt hur upprörd jag än är. Våra handlingar visar oss vad samhället och kulturen lärt oss men jag kan inte sluta uppfatta det som om identiteten är något hemligt.
Av forskare idag verkar det som om jag har dragit exakt fel slutsats, att det jag känner är helt fel då de flesta av dem verkar koncentrera sig på konsumtionen. Vad vi konsumerar är vi, det är viktigt att vi visar vilka vi är med vad vi köper. Jag har aldrig tänkt när jag övervägt att köpa ett plagg med "hmm, om jag köper den här, uppfattar de då min identitet rätt?"Visst om de går djupare ner kanske de kan skrapa på något, men hur tänker då jag när jag köper mina kläder? "Jag köper det här för jag vill inte ha någon identitet", det är ju inte direkt så att mina kläder är de mest färgstarkaste på denna jorden. Såklart finns det undantag mot vad jag beskriver, en självklar identitet som vi alla förknippar med kläder är ju såklart Lady Gaga men det är ju inte direkt så att alla står i garderoben och vänder ut och in på den bara för att de vill visa rätt sorts identitet.
Jag tycker också att det låter rätt så ihåligt, det låter väldigt utseendefixerat. Jag tror inte att mina kompisar, när de ser mig i nya kläder tänker "Jaha, är hon på det sättet nu?". Självklart kommer folk runt omkring mig som jag inte känner förknippa mig med det jag har på mig, om jag går runt med gucciskor, pradaväska och diorjacka är det ganska självklart att de lägger mig i ett fack "jasså hon har råd med det?" medan å andra sidan om jag går omkring smutsig med trasiga kläder (om det inte är meningen att det ska vara trasiga kläder) och rufsigt hår så säter de mig in i ett annat fack. Problematiseringen är att det inte är min identitet, min identitet är vem jag är, inte hur andra uppfattar mig.
Men det ligger också en problematisering i hur många som känner till mitt riktiga jag. Hur många tycker ni själva känner er? Jag har funderat ut och in efter en förklaring på det här för jag har själv haft ett långt samtal med den personen som borde känna mig bäst, mamma, om att jag faktiskt är väldigt sluten. Detta låter ganska löjligt för mina kompisar, kan jag tänka mig, då de alla vet hur öppen jag är om vissa saker. Ja, mig och vad som händer runt omkring mig är ganska uppenbart inte något hemligt, annars skulle jag inte haft en blogg. Men det är mina tankar jag inte delar med mig och som gör att personer som försöker tränga sig igenom känner en mur.
Min fråga är då, hur kan personer runt omkring en verkligen veta om din identitet är äkta?
Tänk på det kära läsare :)
Nu ska jag sova, måste upp tidigt imorgon eftersom jag ska till Göteborg.
ciao.
Kommentarer
Trackback
