hopedreamlive

Jag har varit en velig människa, det var under början av min tonårstid. Jag tror att det mer har att göra med att jag umgicks med människor som på något sätt lyckades knäcka mitt självförtroende (inte alla och de som gjorde det är jag inte vän med) och inte att jag är det som person.

Under de åren som gått nu har jag förändrats enormt, det kan bero på vilka människor som infann sig runt mig under tiden och jag vet vilka av dessa jag kan tacka, men det är även situationer som tvingat mig att bli starkare. Situationerna har gjort att jag ser förbi alla hinder, jag låter mig själv sörja om det finns tid för det men jag är en person som lätt tröttnar på.. att vara trött?

En människa jag hade i mitt liv berättade att just det gjorde att denne älskade mig. För att jag var en stark person, gick igenom mina svåra stunder samtidigt som jag försökte få människor i min omgivning att även de ska må bra (enligt honom). Istället för att sitta på samma punkt och vela, tycka synd om mig och inte fokusera framåt (är också något av det värsta jag vet när personer är så) har jag lyckats se utvägarna fort. Ibland kan detta vara både en gåva och förbannelse.

Tyvärr vet jag att jag sårade denne personen för att jag var just sådan. Precis som jag sårar människor just nu genom det. Men enligt mig är det mer deras ego som förstörts, och har därför inte någon tanke på att ändra mig.

Just nu går jag igenom en av de svåraste tiderna någonsin, men det syns inte. Jag fokuserar framåt istället för bakåt. Jag gör det bästa av situationen, det är inte mitt sätt att hämnas. Det är bara sådan jag är.