Fortfarande inte tillräckligt lockad.
Under kvällen idag firade vi Linn. Det var en trevlig stund med många olika intressanta samtalsämnen. En av dem kunde jag inte släppa då det just nu på ett eller annat sätt är aktuellt och jag har därför så många synpunkter på det hela.
Vi diskuterade att så många av våra vänner flyttat ihop, skaffat barn och förlovat sig. I ett tidigare blogginlägg har jag redan skrivit ut mina tankar och de har inte ändrats. Jag beundrar faktiskt dem som hoppar in i sitt vågspel, men om jag tänker på mig själv förstår jag inte hur de ens vågar. Är det jag som är omogen? När är det egentligen meningen att man ska göra alla dessa sakerna? Så fort någon påpekar detta för mig får jag, som sagt innan, grått hår och "vad i hela friden menar ni med barn? jag vill leva mitt liv innan jag lever mitt barns liv". Och om det är någon av oss syskon som inte kommer skaffa barn är det säkerligen jag.
Tyder det på omogenhet? Eller är jag kanske så mogen att jag förstår att jag, vid det här skedet, inte har varken ork, lust eller kapital för att kunna investera i varken det ena eller det andra. Och kan det vara därför jag också försöker hitta en partner i den som jag vet inte heller kan skaffa detta med mig (en som är yngre och en som är livrädd för seriösa förhållanden). Förmodligen. När man även tänker på de personer som jag är intresserad av (ett förhållande som redan är dödfött, en där människan är player nr1, en jag aldrig kommer våga berätta för och en som bor i stockholm). Vaddå jag försöker hitta de mest hopplösa fallen? Det kan bero på att jag är ännu mer hopplös. Jag är som sagt inte redo för att riktigt förhållande. Ja, jag kan vara kär, det är jag redan. Men att behöva bo i samma boende, dela pengar eller till och med behöva ta hand om ett barn med personen gör att jag hellre vill skjuta mig (det låter drastiskt men jag vet inte om jag överdriver, tror inte det.)
Herregud. Den människan som påstår att jag vill dessa sakerna känner inte mig. Jag blir rädd bara av att drömma dessa saker (hände inte för så längesedan och jag tyckte det var en mardröm). Undrar egentligen om det kommer komma någon som ändrar mina åsikter.
Jag kan ju alltid påstå att den killen som gör det borde vara den rätte för mig, haha.
Jag tycker faktiskt synd om dig, och det skriver jag inte för att vara taskig - verkligen inte. Utan jag tycker verkligen synd om dig... Som inte känner det längtasfullt att hitta någon att dela ditt liv med, någon att älska och någon som älskar dig tillbaka. Och sedan skaffa underbara barn som för generationen vidare. För mig har alltid familjen varit otroligt viktig, och av bland annat den anledningen så har jag valt att skaffa barn. Jag vill föra generationen vidare och barn är så fruktansvärt underbara och ger så otroligt mycket.
Men gud, jag blev nästan arg när jag läste det här. Det lät som om jag inte är kapabel till att älska någon alls. Du känner inte ens mig (förmodligen eftersom jag inte känner någon vid namn Kajsa) men familjen ÄR viktig för mig. Väldigt viktig. Och jag har redan skrivit ett inlägg innan och detta är ett komplement till vad jag skrivit här innan. :) Jag är den där typiska personen som VET att jag aldrig skulle låta mig själv skaffa barn om jag inte har kapital till det. Ett barn skulle förmodligen ge mig mycket, ja, men för att jag skulle kunna skaffa det skulle jag behöva känna mig mentalt mogen för det. Och det är jag inte. Jag är bara tjugo år. Jag tycker du borde tänka lite efter innan du "tycker synd om någon", för antagligen kommer jag hitta någon som jag vill dela allt det där med. Men inte än.
Jaha, men då missförstod jag detta inlägg! Det ber jag om ursäkt för :-) Klart du kommer hitta någon och alla är kapabla till att älska någon :-) Lycka till med allt!
