hopedreamlive

Jag säger hejdå till syster och simba, går ut genom dörren från hennes lägenhet och på väg nerför trappan. Jag tittar ut och ser snön, det snöar inte riktigt lika mycket som innan, bara lätt snöfall. Jag går ut genom porten och känner kylan kasta sig emot mig. Mitt första andetag ger mig en chock men sedan mår jag bra. Jag tittar upp mot himlen och en liten snöflinga kommer däruppifrån, den letar sin väg neråt. Vinden rycker tag lite i den men den har redan bestämt sin kurs och vinden är inte för stark, den letar sig neråt, emot mig. Den kommer emot mig men mina tankar riktar sig inte emot hur kall den är, jag ser skönheten i den. Efter ett tag så har den lyckats komma dit den ville, men handen som den så gärna hade sökt skydd hos är inte så ofarlig. Utan att jag själv kunde göra så mycket åt det smälter den, försvinner bort för att aldrig kunna ses igen. För ni vet väll om det? Ingen snöflinga är sig den andra lik.

När jag är ute och går själv på kvällen så brukar jag gå raka kursen framåt, jag kan inte se skönheten men idag var det något annorlunda. Jag gick väldigt sakta, kände kylan och såg snön. Det var något som var så rent med det, och jag kunde inte släppa det så lätt. Och medan jag gick följde mina tankar sina egna vägar, om jag såg något ställe som gav mig något minne lät jag mig följa det minnet och återuppleva något. Om jag inte kände något så gav jag mina tankar liv och lät mig göra just den här promenaden ett minne. Ett minne för livet kanske.

Genom många om och men och det kanske är på något sätt eller det finns inget man kan göra eller någons annans synsätt på det hela så känns det så underbart att veta att vad andra än känner eller tror så känner jag mig själv mer än någon annan. Jag upptäcker mig själv genom många resor och mitt sinne för kärlek och humor är väldigt stort. Tankarnas resa som jag gjorde på vägen hem gjorde att jag kände mig redo.

The bell ring and I open up with a bang